Är det inte märkligt att vi lever på ett litet klot som snurrar i ett oändligt universum? Men ännu märkligare, för mig, är att alla verkar så sjukt oimponerade av det! Ja, ja, men jag måste hinna i tid till JOBBET så att jag kan betala RÄKNINGARNA! Det är tydligen SÅÅÅÅ mycket viktigare än att förundras över tillvarons osannolikhet eller meningen med livet. Så tråkigt, tycker jag, och så mycket onödig stress det leder till.
När jag behöver lite perspektiv på livet läser jag kvantfysik. Oj då, det där lät visst inget pretentiöst?! Vad jag menar är att jag gärna läser något som får mig att inse hur stor och förunderlig världen är och det får mitt liv och följaktligen mina “problem” att te sig ganska små i jämförelse. Vilket hjälper mig att slappna av och inte stressa upp mig så mycket.
När vi är stressade får vi tunnelseende. Vi blir med andra ord väldigt dåliga på att se perifert, se vad som mer befinner sig där ute. Användbart ur överlevnadssynpunkt (på stenåldern…) då vi behöver sortera bort onödig information och koncentrera oss på faran. Men det kan också få våra problem att verka onödigt stora och allvarliga.
Att sätta sig och fundera lite över livets stora saker är ett bra sätt att få perspektiv för att inte stressa upp sig i onödan.
✏ Tänk på något stort, komplext, konstigt, mäktigt, imponerande, universum kanske? Sätt dig i en rymdraket och titta ner på jorden och se dig själv där nere som en liten liten prick. Återvänd sedan och känn efter om det där problemet som kändes så stort och övermäktigt verkligen behöver tas på så stort allvar.
📗 Dark Matter and the Dinosaurs av Lisa Rankin, puts it all in perspective…